KOMMER DU ÖKA RISKEN FÖR ALZHEIMERS?

Skulle jag själv få gissa så tror jag inte att det finns någon person i världen som skapat en starkare bild av de eventuella framtida konsekvenserna av upprepa hjärnskakningar än just skådespelaren Will Smith.

År 2015 släpptes en film med namnet ’Concussion’ där Will Smith spelar huvudrollen som patologen Bennet Omalu. I filmen gör Bennet Omalu en upptäckt, vilket var att f.d. amerikanska fotbollsspelare inom NFL haft ovanliga förändringar på sina hjärnor när man obducerat dem. En särskild sjukdom, vid namn CTE (Kronisk traumatisk encephalopati), börjar identifieras hos fler och fler amerikanska fotbollsspelare som avlidit av olika anledningar. I filmen skildras det hur läkaren Bennet Omalu försöker nå ut med budskapet om hur farligt det är att spela amerikansk fotboll och vikten vid att börja forska mer på effekterna på hjärnorna hos dessa individer.

I filmen får Bennet Omalu mycket motstånd och mothugg från NFL-organisationen då det uppenbarligen inte är bra reklam för deras sport att en läkare säger att själva utövandet av idrotten kan förstöra hjärnorna hos dem som spelar den.

Filmen baseras på sanna händelser, men har (som många andra filmer) givetvis en del sanningsenliga brister. Men det är inget som jag i regel behöver gå in på. Poängen är att bilden av att det faktiskt är bekräftat att hjärnskakningar leder till framtida hjärnsjukdomar är (förmodligen) otroligt mycket starkare tack vare filmen ’Concussion’.

Någonstans så måste man börja titta på hur olika människors hjärnor skiljer sig åt, inte bara de första åren efter en hjärnskakning, utan flera decennier. Om man skulle börja med att titta på vad som har lett fram till att vissa dras slutsatsen att hjärnskakningar ökar risken för framtida hjärnsjukdomar så måste man titta långt bak i arkivet.

Så tidigt som år 1928 myntades termen ”punch drunk”, vilket syftade till de eventuella neurologiska förändringarna hos boxare som fått utstå upprepat våld mot huvudet under boxningsmatcher (Castellani 2017). Några år sedan, år 1937, skapades istället termen ”dementia pugilistica”, vilket skulle komma att bli föregångaren till det vi idag kallar för CTE.

Det finns många problem med diagnoser kring neurologiska problem hos boxare under första halvan av 1900-talet. Problemet man ställs inför är hur man ställt diagnos, om man kunnat utesluta andra sjukdomar som skulle kunna förklara personernas mående och huruvida en eventuell hjärnskada faktiskt varit progressiv, det vill säga huruvida hjärnan hos individerna blivit sämre och sämre med tiden eller om eventuell skadeverkan hade nått ett stadie där det inte längre förvärrats över tid. Även bland flertalet fall av hjärnor som fått utstå en hög grad av upprepat våld så verkar progressiva hjärnsjukdomar vara ovanliga bland dessa individer. (Castellani 2017).

En frontfigur i forskningen kring just CTE är forskaren Ann McKee, som obducerat och undersökt hundratals hjärnor hos avlidna f.d. amerikanska fotbollsspelare. Det som är svårt med CTE är att man endast kan diagnosticera sjukdomen efter att personen är död, då man måste operera ut hjärnan på den avlidne och undersöka denna närmre. Detta lämnar ett tunt fält av personer vars hjärnor kommer att bli undersökta.

CTE (kronisk traumatisk encephalopati) påstås vara en progressiv hjärnsjukdom som orsakas av upprepat våld mot huvudet i form av hjärnskakningar och småsmällar. (McKee 2020).

Det man ska veta när det kommer till den vetenskapliga litteraturen av CTE är att detta är en väldigt, väldigt ung diagnos där man genom de senaste åren har varit tvungna att granska (och ändra) diagnoskriterierna flera gånger. Man hade tidigare delat upp CTE i fyra olika allvarlighetsgrader (McKee 2013). Dock så har man uppdaterat den här uppdelningen nyligen till endast två grader, ”Low CTE” och ”High CTE” då en större uppdelning i fyra grader var alldeles för komplex och imprecis. (Bieniek 2021).

Den här förändringen av diagnoskriterier och uppdelning av allvarlighetsgrader har skett under väldigt begränsad tid. Under bara en kort tidsperiod har det hunnits forska väldigt mycket kring CTE och man har i flertalet studier påstått sig hitta CTE-liknande fynd eller faktiska CTE-fynd hos individer som INTE haft någon känd historik av skalltrauma (Iverson 2019). Man ska då ha funnit CTE-liknande fynd hos personer med multipel systemisk atrofi (Koga 2016), hos personer med ALS (Fournier 2015), hos personer som genomgått lobotomi (Shively 2016), hos personer med temporallobs-epilepsi (Puvenna 2016) och vid rutinundersökningar (Noy 2016) där man istället sett att drogmissbruk och alkoholmissbruk varit en predikator för att man skulle hitta CTE-liknande fynd i hjärnorna hos dessa personer, inte skalltrauma.

Detta ska senare ha kritiserats av Ann McKee (McKee 2020) med motiveringen att man feldiagnosticerat personer när man gett dem diagnosen CTE. I vissa fall ska detta ha berott på att nya diagnoskriterier inte funnits tillgängliga vid diagnosbedömningen. Alltså kan diagnoser av CTE ställts utifrån ett annat patologiskt fenomen i hjärnorna hos de avlidna, som är inte CTE, utan istället något som kallas för Aging-related Tau Astriogliopathy (ARTAG), vilket man i en kohortstudie på en åldrande europeisk befolkning hittat hos 38% av 310 personers hjärnor som obducerats, men utan att finna patologi av CTE. (Forrest 2019).

Intressant nog så fann (Bieniek 2020) CTE hos 42 personer utav en grupp på 750 personer varav 300 varit atleter inom bland annat amerikansk fotboll, fotboll, boxning, ishockey, brottning, basketboll och baseboll och resterande 450 personer varit icke-atleter. Utav de 42 personer vars hjärnor uppfyllde samtliga diagnoskriterier för CTE enligt (McKee 2015) tillhörde 27 av hjärnorna personer som utövat kontaktsport medan 15 av hjärnorna tillhörde personer som inte utövat någon idrott. Det man såg i den här studien var att man kunde hitta CTE-positiva fynd med de diagnoskriterierna som man hade vid den tidpunkten hos både personer som utövat kontaktsport men också hos personer inte utövat någon idrott. Det man dock såg var att det var en högre frekvens av CTE hos personer som utövat kontaktsport och då framför allt amerikansk fotboll.

Alltså kan man utifrån litteratur som bara är 4-5 år gammal hitta väldigt motstridiga data kring huruvida CTE faktiskt kan förekomma eller någonsin har förekommit hos individer utan en känd historik av skalltrauma. Det man ska ha med sig när det gäller det här området och om man intresserar sig för litteraturen är att det kan skilja sig åt enormt från årtal till årtal beroende på vilka diagnoskriterier som funnits tillgängliga vid ett givet tillfälle.

Under de senaste åren har många hjärnor blivit donerade från avlidna f.d. amerikanska fotbollsspelare för att undersöka huruvida de haft förekomst av CTE. I en fallstudie av (Mez 2017) fann man att förekomsten av CTE var större hos individer som spelat högre nivå av professsionell amerikansk fotboll jämfört med personer som spelat på lägre nivåer. Så mycket som 110 av 111 utav de donerade hjärnorna tillhörde spelare som spelat på högsta nivån av amerikansk fotboll (NFL) visade fynd på CTE. Dock så är detta något som författarna själva varnar för måste tolkas med försiktighet. Det man ska komma ihåg är att hjärnorna som undersöktes var donerade av spelarna och spelarnas familjer och författarna nämner att det medialt stora intresset för kopplingen mellan hjärnskakningar och eventuella hjärnskador kan ha fått spelare och familjemedlemmar till spelare att vara mer benägna att donera hjärnvävnad om man under spelarens livstid märkt av en större symptombörda eller tecken på neurologisk skada jämfört med om en f.d. spelare och dennes familj inte skulle ha märkt några som helst bekymmer i form av symptom eller övrig neurologisk sjukdom.

Alltså kan det handla om att de personer som mår allra sämst och som visar tecken på kognitiv svikt eller neurologisk sjukdom också är mer benägna om att donera sina hjärnor jämfört med spelare som mått bra hela sitt liv, aldrig lidit av några hjärnskakningsrelaterade symptom och därmed inte uppmärksammat att man skulle behöva donera sin hjärna till forskningsstudier.

I den här fallstudien saknar man även en kontrollgrupp representativ av alla spelare inom amerikansk fotboll på professionell nivå. Man har kort och gott hittat fynd av hjärnsjukdom hos f.d. spelare inom amerikansk fotboll som donerat sina hjärnor. men man kan inte utifrån den här studien säga hur vanligt förekommande CTE är bland samtliga av personerna som någonsin spelat amerikansk fotboll.

Men om man nu istället skulle vilja genomföra en studie då man tittar på huruvida antalet hjärnskakningar spelar roll, inte bara att man deltagit i kontaktidrott. För även om du deltar i en kontaktidrott så kan det fortfarande finnas stora skillnader i spelstil, taktik, skicklighet etc som kan påverka hur många hjärnskakningar man eventuellt drabbas av. För att diskutera detta så kommer vi in på en intressant punkt.

I en studie på över 2,5 tusen f.d. professionella spelare (Guskiewicz 2005) inom amerikansk fotboll ville man undersöka huruvida antalet självrapporterade hjärnskakningar under karriären på något sätt skulle kunna visa på skillnader avseende kognitiv svikt senare i livet. I den här studien var genomsnittsåldern på deltagarna 54 år och spelarna hade i genomsnitt spelat 6,6 år av professionell amerikansk fotboll. Spelarna fick fylla i frågeformulär avseende sin hälsa samt uppge hur många hjärnskakningar de drabbats av under sin karriär. Det man såg var en koppling mellan att de personer som uppgav ha drabbats av 3 eller fler hjärnskakningar under sin fotbollskarriär även hade en högre förekomst av diagnoser för mild kognitiv svikt, förekomst av självrapporterad kognitiva problem samt förekomst av familjemedlemmar som vittnat om kognitiv svikt hos den intervjuade spelaren.

På bilden ser man att de som angivet 3 eller fler hjärnskakningar under sin idrottskarriär har haft en högre förekomst av diagnosen ’mild kognitiv svikt’ SAMT högre förekomst av självrapporterade minnesproblem SAMT partners och familjemedlemmar som rapporterat att personen har minnesproblem.

Frågan man brottas med här är huruvida personernas självuppskattade antal hjärnskakningar är trovärdiga svar. Låt oss ta ett extremt exempel:

Du frågar tusen 80-åringar hur många ägg de ätit totalt under hela sitt liv. Om då 10 personer av dessa tusen 80-åringar svarar att de har ätit mer än 3 miljarder ägg under sitt liv och du sen undersöker deras kognitiva förmåga och inser att samma 10 personer som angett att de konsumerat (orimliga!) 3 miljarder ägg också lider av gravallvarlig demens. Ska man då dra slutsatsen utifrån dessa 10 personer att en överkonsumtion av ägg upp mot 3 miljarder styck under en livstid leder till grav demens? Förmodligen inte. De svarade antagligen helt fel just för att de inte kan minnas eller föreställa sig det korrekta svaret på grund av sin hjärnsjukdom.

Detta var lite av ett löjligt exempel…men jag tror att ni förstår min poäng i alla fall. Risken är att svaren som de pensionerade atleterna gav inte var korrekta i förhållande till hur många hjärnskakningar de faktiskt drabbats av.

Följande studieresultat är något av en personlig favorit för min del (muhaha!) då det visat på några extremt intressanta aspekter kring självrapporterade hjärnskakningar och huruvida vi kan eller inte kan lita på det.

I en studie (Kerr 2012) samlade man ihop 899 f.d. amerikanska fotbollsspelare år 2001 och bad dem fylla i formulär avseende sin fysiska och mentala hälsa samt att de fick uppge hur många hjärnskakningar de drabbats av under sin fotbollskarriär. Kom ihåg nu att detta var pensionerade fotbollsspelare inom amerikansk fotboll. De spelade aldrig en dag till av professionell fotboll. Men hör och häpna vad som hände då man endast nio år senare, år 2009, delade ut exakt samma frågeformulär till exakt samma spelare där de fick fylla i svar kring både sin fysiska och mentala hälsa SAMT ännu en gång uppge hur många hjärnskakningar de drabbats av under sin fotbollskarriär.

Det visade sig att nästan var tredje spelare uppgav FLER hjärnskakningar i formuläret år 2009 jämfört med antalet hjärnskakningar de uppgett på ett identiskt frågeformulär år 2001. Så mycket som 31,4% av spelarna uppgav FLER hjärnskakningar medan 6,6% uppgav färre hjärnskakningar. Detta innebär att när de frågade 899 spelare samma fråga år 2001 som 2009 så fick man ett annat svar från 38% av dem.

Förklaringarna till detta kan vara många, men är ännu inte konstaterade. Förklaringar såsom förståelse för skadedefinition, exponering för media kring hjärnskakningar, grubbleri kring idrottandet, nedsatt minne etc, diskuteras i studien.

Kanske är det så att vissa av f.d. spelarna år 2001 hade en annan förståelse för vad en hjärnskakning innebar och därför kanske de på efterhand insett att vissa smällar i deras karriär faktiskt borde inneburit en hjärnskakning och därför ändrat sitt svar år 2009.

Kanske är det så att det ökade intresset för hjärnskakningar i media har påverkat dem undermedvetet och gjort att de tror sig minnas en annan siffra när man tillfrågat dem på nytt år 2009.

Kanske är de så att vissa av de f.d. spelarna börjat må sämre hälsomässigt, både fysiskt och mentalt och att detta påverkar hur de ser tillbaka på sin karriär och där man kanske vill börja hitta kopplingar till ens nedsatta mående, såsom ett ökat antal hjärnskakningar.

Allt detta är bara hypoteser varav inga är bevisade. Men studieresultatet är FANTASTISKT att ha med sig i de här diskussionerna då man diskuterar hur antalet hjärnskakningar har innebörd på spelarnas framtida hjärnhälsa.

I en systematisk översiktsartikel (Manley 2017) över de potentiella långsiktiga konsekvenserna av hjärnskakningar så har man i många studier sett ett förhållande mellan ett högre antal hjärnskakningar och en högre risk för depression, kognitiv svikt, fysisk ohälsa etc. Problemet med samtliga av dessa studier är att de bygger på självrapporterad data. Det finns i dagsläget ingen longitudinell studie som har följt spelare noggrant under deras fotbollskarriär och på ett trovärdigt vis dokumenterat deras hjärnskakningar från det att de var barn, till de att de spelade professionell fotboll, till det att spelarna blev gamla pensionärer. Allt man har i dag är studier som bygger på studiedeltagarnas fysiska mående, psykiska mående, kognition och minne samt eventuella neuropsykiatriska diagnoser som de fått. Men allt detta ska sen kopplas till en enda gemensam faktor, vilket är självrapporterat antal hjärnskakningar under deras idrottskarriär.

Det kanske inte finns några långa studier gjorde där man följt spelare från det att de var barn för att sedan dokumentera samtliga av deras hjärnskakningar upp till det att de pensionerat sig som NFL-proffs för att flera decennier senare se om de har en ökad grad av kognitiv svikt, depression, ångest, CTE eller Alzheimers sjukdom. Men man har även gjort studier på yngre personer för att undersöka samma fenomen hos dem.

I en grupp av 73 pojkar mellan 14 – 18 år som spelade rugby (Gardner 2020) undersökte man om antalet självrapporterade hjärnskakningar hade någon inverkan på kognitiva tester och symptomrapportering. Man såg ingen som helst skillnad avseende samtliga kognitiva tester mellan de personer som dittills drabbats av antingen 0, 1-2 eller 3 eller fler hjärnskakningar. Det man däremot såg var att de som rapporterade att de drabbats av 3 eller fler hjärnskakningar hade högre grad av hjärnskakningsrelaterade symptom vid ”baseline” innan rugbysäsongen började.

I en stor studie på hela 5235 manliga ungdomar inom amerikansk fotboll (Brooks 2016) med genomsnittsålder på 15,5 år genomförde man ett batteri av kognitiva tester på ungdomarna år 2009 samt att de rapporterade hur många hjärnskakningsrelaterade symptom de hade. Cirka 5 år senare, år 2014 genomförde man samma tester igen samt att ungdomarna rapporterade hur många hjärnskakningar de drabbats av totalt. Man ville då se om det fanns någon skillnad på gruppnivå mellan dem som fått 0, 1, 2, 3 samt 4 eller fler hjärnskakningar när det kom till resultaten på de kognitiva testerna.

Conclusion: In the largest study to date, high school football players with multiple past concussions performed the same on cognitive testing as those with no prior concussions. Concussion history was one of several factors that were independently related to symptom reporting.

Man såg alltså ingen skillnad i prestation på de kognitiva testerna oavsett hur många hjärnskakningar man hade drabbats av. Dock så såg man att de som fått fler hjärnskakningar uppgav en större symptombild.

I en studie av (Iverson 2021) ville man undersöka om man i vuxen ålder mellan 35-55 år fick en förvärrad hjärnhälsa om man börjat spela amerikansk fotboll med tacklingar före 12års ålder jämfört med om man börjat spela amerikansk fotboll med tacklingar efter 12års ålder. Man kontrollerade för att samtliga personer, 123 personer, hade spelat på i alla fall High School-nivå inom amerikansk fotboll. Man såg varken någon signifikant skillnad i hur många som blivit ordinerade läkemedel för psykisk ohälsa eller om de upplevt symptom för ångest, depression, minnesförlust, kronisk smärta eller huvudvärk. Därtill fanns det ingen signifikant skillnad huruvida de behövt söka behandling hos professionella vårdgivare för psykisk ohälsa. Fynden tyder på att tidig exponering för kontaktsport innan 12års ålder (i det här fallet tacklingstillåten amerikansk fotboll) inte har något samband med försämrad hjärnhälsa hos medelåldersmän mellan 35-55 år som spelat amerikansk fotboll på high school-nivå jämfört med dem som började med amerikansk fotboll först efter 12års ålder.

I en liknande studie av (Iverson 2021) såg man ingen skillnad på kognitiv förmåga eller psykisk hälsa hos 186 män med en ålder på över 35 år, som tidigare i livet spelat high school-fotboll, oavsett om de börjat spela fotboll innan eller efter 12 års ålder.

Om man tittar på filmen ’Concussion’ med Will Smith i huvudrollen så kan man nästan få intrycket av att amerikanska fotbollsspelare tar livet av sig till höger och vänster. Att de får hjärnskakningar som utan förvarning får dem att hallucinera, bli våldsamma och slutligen begå självmord. Läser man även stora nyhetsrubriker så verkar det också vara på det viset som spelarna går sitt öde till mötes.

Man har dessutom tittat på dödsdata från 26´702 f.d. NFL-spelare som dött och som spelat fotboll mellan år 1920-2015. Man tog även fram data kring dödsorsak för att identifiera hur många av dessa som begått självmord. Det man såg var att självmordsrisken var LÄGRE bland de som spelat amerikansk fotboll inom NFL jämfört med den allmänna manliga befolkningen i USA. Det man dock såg var att en oproportionerlig andel (42,3%) av f.d. NFL-spelare som begått självmord begick självmord mellan år 2009 och 2015.

De flesta av männen led av flertalet livsöden innan sin död, såsom pensionering från idrott, förlust av stadig inkomst, skilsmässor, misslyckad företagsamhet, förlust av familjerelationer samt läkemedelsmissbruk och drogmissbruk.

I juni 2022 släpptes en ny översiktsartikel gällande sambandet mellan hjärnskakningar och Alzheimers. (Clark 2022) där man på nytt konstaterat att det finns allt för begränsad kvalitativ forskning för att kunna dra allt för starka slutsatser. Vissa saker pekar mot ett samband medan andra saker talar emot. De poängterar att det också kan vara så att hjärnskakningar kanske inte är en enskild avgörande faktor för utvecklingen av alzheimers, utan istället en av många faktorer som skulle kunna vara avgörande.

”Considering these limitations, our review supports existing literature suggesting that mTBI may not be the sole risk factor influencing the onset and progression of ADRDs, but one of many that can impact neurological disease development more broadly”

I mars 2023 släpptes en svensk studie (Ueda et al) där man tittat på förekomsten av bland annat demensdiagnoser hos personer som under sitt liv spelat allsvensk fotboll. Flertalet kriterier framlades för huruvida en spelare skulle få lov att räknas in i undersökningen. Man ville undersöka spelarna och jämföra dessa med en kontrollgrupp som bestått utav personer ur allmänna befolkningen med för övrigt likartade förutsättningar i förhållande till ålder, kön, etc.

Forskarna tittade på manliga spelare som deltagit i minst en allsvensk fotbollsmatch mellan 1924 och 2019. Man jämförde därefter spelarnas sjukdomsförekomst med allmänna befolkningen som kontrollgrupp.

Forskarna skriver:

”In this cohort study, male football players who had played in the Swedish top division had a significantly increased risk of neurodegenerative disease compared with population controls. The risk increase was observed for Alzheimer’s disease and other dementias but not for other types of neurodegenerative disease, and among outfield players, but not among goalkeepers. Our study expands on the data that can be used to assess and manage risks in the sport.”

Detta är en mycket intressant studie då den sträcker sig över en väldigt lång tidsperiod. Resultaten ska som vanligt tolkas med försiktighet. Dels på grund av att vissa spelare (och dess kontrollgrupp) som deltagit i studien är så pass unga att de inte är i någon större riskzon ännu för att drabbas av demenssjukdom.

Man spekulerade också i studien kring huruvida förändring av material på bollen, spelregler, speluppfattning, träningsmängd etc spelar roll för huruvida man riskerar skalltrauma mer eller mindre. Huruvida man i framtiden kommer se lägre eller högre risk för samma insjuknande i demens bland yngre spelare som deltagit i allsvensk herrfotboll är oklart. Spelet har och spelkultur har förändrats på många vis

Man kan inte fastställa huruvida det är enskilt hjärnskakningar, nickningar eller andra faktorer som påverkat studieresultatet mest. Studien är dock en enormt viktig pusselbit i en stor gåta:

”Ger kontaktidrott en ökad risk för framtida demenssjukdom?”

Det finns väldigt många faktorer som spelar roll för att kunna besvara en sådan fråga och de flesta av dem har jag tagit upp i artikeln ovan. Hjärnskakningar, nickningar, genetik, livsstilsfaktorer, sömn, fysisk aktivitet. Många saker att ta hänsyn till helt enkelt.

I dagsläget så sker det väldigt mycket avseende forskningen när det gäller eventuella långsiktiga konsekvenser av hjärnskakningar eller kontaktidrott.

Det mediala trycket är stort avseende idrottare som mår dåligt, förlorar sina karriärer, sina jobb och eventuella tidningsartiklar om idrottare som begått självmord, kan göra att man tar för givet att man till 100% har fastställt att hjärnskakningar i framtiden leder till demenssjukdom. Det finns många olika faktorer att ta hänsyn till och utifrån dagens forskningsläge och det är svårt att veta vilka faktorer som i så fall spelar störst roll. Är till exempel tre hjärnskakningar lika mycket för alla?

Även om misstankar om framtida risk för hjärnsjukdom bör förekomma med tanke på dagens forskningsläge så har man trots det ändå inte till 100% konstaterat att hjärnskakningar leder till långsiktiga hjärnsjukdomar eller hur stort antal eller frekvens av hjärnskakningar som innebär ökad risk för framtida sjukdom. Man vet heller inte om vissa personer löper ökad risk för detta jämfört med andrapersoner. Man vet heller inte hur man i så fall ska urskilja vilka egenskaper hos individer som innebär störst risk.

Det kommer förmodligen aldrig luta åt att hjärnskakningar skulle vara bra för den långsiktiga hjärnhälsan (verkar orimligt!). Men frågan är hur dåliga de är för hjärnhälsan och i så fall i vilken utsträckning. Man vet inte heller om det är själva antalet hjärnskakningarna i sig som i så fall orsakar problemen eller om det istället handlar om hur tätt inpå skadorna sker i tid.

Forskningen avseende CTE är väldigt ung och beroende på vilket årtal som en artikel avseende CTE är publicerad så kan den ibland vara mer eller mindre ut-daterad då diagnoskriterierna för CTE har uppdaterats gång på gång bara senaste åren.

Med dagens forskningsunderlag finns det definitivt anledning till att ta hjärnskakningar på stort allvar för att minska risken för eventuella framtida konsekvenser. Men trots det så kan man inte i dagsläget uttala sig kring hur pass mycket hjärnskakningar och/eller utövandet av kontaktsport ökar risken för några framtida hjärnsjukdomar. Motstridiga bud minst sagt sett till dagens forskningsläge. Även om man inte kan säga att hjärnskakningar kommer leda till framtida risk för demens så kan man heller inte utesluta det. Det kanske är många fler faktorer inblandade i helhetsbilden än just antalet hjärnskakningar.

Huruvida hjärnskakningar leder till långsiktiga problem för hjärnan och personers mående i högre ålder är en av de viktigaste frågorna att besvara i dagsläget. Men något som jag oftast omber folk att göra är att inte sprida information om hur mycket man faktiskt vet att hjärnskakningar orsakar hjärnsjukdomar i framtiden, för utifrån dagens forskningsläge så är det mycket man fortfarande inte är säker på.

Personer eller släktingar till personer som drabbats av hjärnskakningar kan drabbas av en onödig oro och stress relaterat till tanken på att på konsekvenser av tidigare hjärnskakningar. Även om det finns en tänkbar risk för framtida åkommor kopplat till tidigare skalltrauma i livet så får man ändå diskutera ämnet från många perspektiv.